Det händer något konstigt med mig.
Panik.
Mina känslor åker någon slags bergodalbana.

Grejjen är den att vi längtar ju hem.
Men Idol o lösgodis är inte längre lika lockande som det vart dom senaste veckorna.
Det har vart det ända vi drömt om faktiskt. Och våra kära där hemma förstås.

Men nu.
Nu är lixom allt vi gör för sista gången.
Sista gången vi handlar där, sista gången vi ser show, sista gången vi röjjer vilt en söndag, sista senior frog, sista gången vi njuter av en underbar o solig måndag, sista gången vi somnar i sängarna brevid varandra, sista gången vi har ångest över att massera, sista gången vi går i dom här sketna affärerna, sista gången, sista gången, sista gången...

När jag tänker på allt det här börjar min kropp att skaka.
Ja.
På riktigt.
Känns som jag druckit 10 koppar kaffe på raken o jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Jag sjunger högt av lycka ( jag ska få åka hem!) för att en sekund senare nästa börjar gråta av sorg (jag vill inte lämna det här!)

Martin, familj o vänner: Kom hit istället!
Här kan man ju fortfarande gå i shorts hela dagarna, äta gott o mest bara njuta.


Haha, vi är då aldrig nöjda.