Gud.
Jag kan inte förstår att det redan är oktober.
Här har vi det ju fortfarande vramt.
Här har jag fortfarande sommar.

En månad kvar.

Allt prat om att det inte är så långt kvar här, har fått mig att tänka på hemma.
Besöket från Martin och familjen har fått mig att tänka på hemma.
Tankar på hemma har fått mig att verkligen längta hem.
Det är så nära nu.

Snart hemma.

Samtidigt ska vi verkligen ta vara på den sista tiden här.
Tid som aldrig kommer tillbaka.
Jag ska njuta av varje sekund.
Jag ska passa på att njuta lite nu faktiskt. På våran altan, kvällen är varm, Mallan är mitt sällskap.
Finns inte allt för mycket att klaga på.

Och jag vet att efter några dagar hemma, när vardagen kommit ikapp, när alltig är sig likt igen, då kommer jag sakna Cypern och stunder just precis som denna.
Kommer sakna våran oftast bekymmerslösa vardag som består utav jobba, sova, äta, söndags fest, måndags slapp, sol o bad, trams o skratt.



Tack o hej.
Leverpastej.